Häng

Här är min personliga förklaring till puckon med häng eller bär byxor efter "hiphopens alla regler":

Många fundamentalistiska islamiter tror att mohammed ska återfödas, precis som kristna om jesus, men med skillnaden att mohammed ska återfödas genom en Man, och till följd av det så bär de väldigt pösiga och hängiga byxor.. Min teori är att hiphop är ett mediakulturistiskt vrickar-foten-jävligt-grovt-hopp åt fel håll och man egentligen har tappat innebörden av symboliken i byxornas användande som helhet och använder det av en omedveten tradition, för det finns inte en jävel som kan påstå att det är snyggt eller att de vill behöva se hur fula kalsonger de har på sig just där, just då, just alls.

En dag i skolan på 90-talet

En novel om min skoltid, skrivet i jag-form.

Man går till skolan en timme före alla andra bara för att man ska kunna stålsätta sig inför dagens början. Man sitter i en vrå och vänjer sig vid att det kommer fler och fler till skolan. Ibland kommer jag dit före rektorn, ibland före vaktmästaren. Ibland har de inte ens hunnit låsa upp dörrarna, en gång gick larmet igång till och med. 

 Tillslut när skolan väl är full av elever så har man domnat bort tillräckligt mycket i huvudet för att inte märka av de andra runt omkring. Man ställer sig vid elementet framför dörren till klassrummet och väntar på att läraren ska låsa upp så man kan skynda sig in och sätta sig och bara ignorera allt runtomkring. Sätta sig ner och läsa eller skriva, vadsom helst bara jag slipper höra alla andra. 

 Jag sitter vid en bänk intillväggen längst fram så att jag ska slippa uppleva att någon vänder sig om och ger mig en elak blick, framifrån kan jag bara höra dem viska saker och skratta. Det kan jag härda ut, bara jag slipper se deras självgoda miner medans de gör det. När lektionen är slut är jag den sista som går ut, jag tittar på schemat och drar en lätt suck, nästa lektion är i samma sal. Då behöver jag bara övertala läraren att låta mig sitta kvar själv, det brukar inte vara så svårt. Ensam. Då har jag 20 minuter för mig själv, så jag kan släppa den där masken ett tag. 

 Någon sliter i dörrhandtaget och jag rycker till, hela kroppen blir stel. Dörren är låst, men jag kan ändå inte lugna ner mig igen. Slutligen kommer nästa lärare och låser upp dörren och öppnar, ger mig en blick som säger ”jaha.. du igen..”. Man halar sig igenom ännu en lektion sen är det lunch, fan också.. 

 Jag hatar att gå igenom centralhallen, alla stirrar och ropar.. Varenda muskel i kroppen är på helspänn, jag vet att jag kan behöva slåss innan jag har kommit till matsalen. Jag håller tummarna för att någon kompis redan är där så jag kan sätta mig med dem och äta så jag slipper äta ensam och vara på min vakt medans jag äter. 

 Tänk på vartenda steg, halkar du så kommer de att reta dig för det i flera veckor, jävla vinter.. Alla står och väntar inne i kapprummet till matsalen, de har inte öppnat dörrarna ännu. Ingen tar notis om mig nu, de är helt inställda på mat så allt annat är ovesäntligt. När dörrarna öppnas så pressar sig alla in samtidigt, och flera stycken som står bakom mig puttar mig extra hårt bara för att. Jag slår i dörrkarmen när de puttar mig sista gången väl vid dörren, de rusar förbi. Min axel värker men jag visar inte med minsta gest att det gör ont, fastän allt jag skulle vilja är att slita tag i den som puttade mig och smälla ner hans huvud i ett av borden intill. Huvudet börjar pulsera, jag ser alla konturer i rött. Fan, jag blev arg, den känslan Kan jag inte dölja. Ignorera det, tryck ner det innan någon ser och börjar bråka. 

 Vilken tur! Kompisarna är redan här, då kan jag sitta med dem sen. En lugn lunch iaf. Under lunchen stiger ångesten, det är idrott sen. Det vill jag verkligen inte, jag orkar det inte, jag klarar det inte.. Ska jag gå till sjuksystern och försöka få ledigt? Nej.. jag var där igår när jag försökte få åka hem för att jag hade huvudvärk, det funkar aldrig.. Det är inne idrott, jag vill inte duscha med alla där. De skricker och skrattar hela tiden, jag vill bara inte.

 Påväg till gympa salen 20 minuter före lektionen börjar kan jag bara oroa mig inför vad som kommer att hända under lektionen.. Ska vi ha det med någon annan klass? Hoppas inte, då är det defenitivt flera stycken som kommer börja jävlas med mig.

 Åh nej, mardröm. Det är innebandy, som tur är bara våran klass men man känner de där jävla klubborna slå mot benen när man springer. Ingen som vill byta av när jag sitter på bänken, men det gör det samma egentligen, jag vill inte vara med. En annan klass har utegymnastik idag, de kommer inte besvära mig under lektionen men under ombytet sen, helvete också..

 Gymnastiken är slut efter många om och men, jag sitter i gympakläderna och andas tungt. Sitter inne i omklädningsrummet till badhuset för att jag får vara ifred där, en halvtimme senare har alla andra duschat och håller på klä sig, då passar jag på, snabbt in och skölja av, lägg inte ifrån dig handduken, då tar de den. Sveper handduken om mig och skyndar mig tillbaka, tittar ingen i ögonen men känner blickarna riktas och hör väldigt långt borta i mitt huvud någon som kallar mig för något som jag inte uppfattar.

 Torka sig fort, klä sig snabbare ut, bara jag kommer ut. Jag är redan sen till lektionen, läraren skäller på mig om det Igen. Orkar inte bråka om det och hasplar ur mig en ursäkt, tittar upp snabbt och får se hennes missnöjda blick. Varför fattar ingen att jag försöker så gott jag kan? Jag skyndade mig så gott jag kunde, men jag kan inte duscha med dom andra, det går bara inte. Jag vet att du har sett hur de behandlar mig, kan du inte bara vara lite schysst och låta det vara? Eller är du lika hemsk som de är egentligen?

 Känner mig illa till mods under hela lektionen, som tur är blir det inga fler efter den här. Men sen ska jag ju hem.. Lektionen slutar med att vi ska utföra ett grupparbete men ingen i min grupp verkar ens motiverad nog att öppna en bok om det så det slutar med att jag skrivit det mesta själv medans de snackar skit och inte ens lyfter en penna.

 Nu gäller det, fort till skåpet och kasta in allt jag inte behöver, ta jackan och sen hem. Fort förbi skolgården som är full med folk som ska åka buss hem. När jag står vid dörren ut till skolgården blir jag darrig i benen igen, det är klibbsnö ute, jag vet så väl vad det innebär.. Jag skyndar mig ut och ser en snöboll komma rakt mot mig men väjer undan. Någon ropar något och jag skyndar mig upp på vägen, då är det 20 meter mellan mig och trottoaren där de väntar på bussarna. Snöbollar kastas iväg i dussinet åt gången, men väldigt få når fram, jag går över vägen till andra trottoaren och de slutar kasta men fortsätter ropa saker.

 Jag svänger in vid närmsta hus och genar till kyrkan som blir min genväg hem. Jag har en ständig vaksamhet åt alla håll, har kramat en snöboll till försvar men kastar snart iväg den och fortsätter gå och känner hur dagens hemskheter sköljer över mig, jag kämpar för att hålla inne känslorna, hålla inne all besvikelse och ilska tills jag kommer hem. Jag träffar inte på någon från skolan på vägen hem och sätter mig ner på bron innan jag går in och försöker samla mig lite. Bara mamma inte får se mig såhär är det lugnt, för då frågar hon alltid en massa och blir ledsen.

 Går in och ser henne i köket, ”Hej! Hur har det gått idag?” frågar hon. Allt jag kan ge till svar är ”Bra..” så vräker jag av mig kläderna och springer upp på mitt rum och stänger dörren och sätter mig på sängen och försöker glömma allt. Försöker kväva alla känslor som bara vill ut..

life

När jag var ute idag såg jag ett träd med avsågade grenar.. Det fick mig att börja fundera på livet på vår planet.. Ur ett biologiskt perspektiv ser vi ofta livets utvecklig i form av förgreningar, varje gren representerar en livsform som tagit ett steg i evolutionen, ju längre ner grenen är desto tidigare har hoppet ägt rum. Där grenens kvistar tar an är ett nytt hopp i evolutionen, där kvisten slutar dör arten ut, det fortsätter ända upp till toppens grenar där vi är nu. Många grenar på det livets träd är dessvärre avsågade på grund av att vi inte känner till dess existens, och antagligen aldrig kommer göra det i många av fallen.

Frågeställningen jag har är den, om vi nu ska se livet som ett träd som lever enbart tack vare dess föregångare där stammen börjar, vad representerar rötterna? Ett träd som vi ser det är stammen och dess grenar som utgör kronan. Men rotsystemet kan nästan ses identiskt med kronan, det ger trädet en slags timglasform. Hur kan vi se oss själva som en art enbart utvecklad från stammen när den inte kan existera utan dess rot? Ett litet frö som sprungit liv inte bara uppåt, utan tagit fäste undertill. vad representerar roten? Ett obetydligt tingest i evolutionens stege? Eller en indikation på att en annan utveckling sker på ett annat plan? Jag kan tänka mig att man kan se det som den andliga utvecklingen i vissa aspekter. Det uppenbara kan inte ta form utan det osedda, eller med andra ord, det fysiska kan inte existera utan det mentala. Men som jag vill se det så är rötterna
hellre ett bevis på att vi vet mer än vi kan intala oss själva. Frågorna kan hoppa från "är vi ensamma i universum?" till "Är vi ensamma tänkande/kännande varelser i vår synliga värld?". Är allt bara en fraktion av vårt medvetna egocentra? Man ska tro det man kan se, ta, känna, förstå? Är de avsågade grenarna aspekter av livet som vi medvetet valt att såga av eller är de avsågade för att vi inte ska se allt i sin helhet?

Livet är ett mysterium, från vår egen "upplysta" livsform ända ner till ursoppan där allt en gång startade. Gnistan av liv som ingen med säkerhet kan peka ut hur den uppstod. Är fröet vi uppstod ur planterat eller spontant bildat i ett annars tomt universum som vi blint sätter vår tilltro till? Eller "skapat" som de religösa ännu blindare vill tro? Är rotsystemet kanske en annan människoras som uppstått ur samma materia som oss själva men planterat på jorden för att utvecklas till en identisk ras som den vi kom ifrån? Representerar roten en utvecklingstråd som följer ett annat forntida mönster som redan utvecklats för miljoner, kanske till och med miljarder år sedan? Inget är säkert eller ens möjligt.. Men det väcker nog tankar hos väldigt många, nog för att tanken på att vi är "förprogramernade" enligt en antik design är nog rätt långsökt, men är den omöjlig?

Det väcker frågan "Vad ÄR omöjligt?", är omöjligt det som är för stort för oss att få grepp om? Saker som är fysiologiskt inte möjligt att uppstå eller ske? Liv på andra planeter ses som omöjligt, men ändå är vår egen planet ett enträget faktum på att det existerar liv. Tack vare livet är hela vår planet ett eget makroekosystem. Vart vi kommer ifrån och vart vi är påväg, jag är helt övertygad om att svaret finns mitt framför oss, även om vi inte kan se det utan att gräva djupare och blottlägga
roten till allt. Men är alla sanningar menade för oss? Ett universum som uppstått ur en våldsam explotion och som upprätthållit en våldsam tillvaro ända från dess begynnelse till nuvarande tid, är då allt dess liv menat att bli våldsammt likt vårt eget? Eller är det rätt att föra den vidare? Är vi planterade eller spontana verk av någon pervesion av det oförklarliga så kvarstår frågan. Vilka är vi? Och vad är vi ämnade för?