"well that experience sure did suck.."

Blev fyllechaffis ikväll. Syster med vänner först och sen syster och kusin med respektive, blev ett väldigt rännande och sista minuten pizza. Har inget emot att köra släkt eller vänner, ibland förväntar jag mig inget för det heller bara för att det är släkt, så då känns det extra motigt att få betalt för det. Men en liten extra slant känns ju aldrig fel:P

Och julen var faktiskt riktigt bra, den enda downern var väl att en av farbröderna med familj var med. Vet inte vad det är med dem men vi har som aldrig kommit bra överens, alla är i samma rum men ingen säger egentligen något. Lite tråkigt, men det finns ju som tur är inget hat inblandat, tror mest det är oförståelse. Blev halvknepiga julklappar blandat med suveräna, tar nog bara upp de udda eller blandade. av syster fick jag ett par fingervantar med benmönster på, det udda med dem är vars de är köpta, åhlens av alla skumma ställen:P jävligt creepy. Jämte ett dusch drapperi med blodstänk mönster, udda men ack så jävla myspys! Och av mor kära mor fick jag ett par blommiga långkalsonger, ett annat år var det en rosa hårborste, har ingen annan så jag tar med den om jag misstänker behov, satan så många skumma blickar och kommentarer den varit upphov till:P Och sist och dessutom minst, en Mankini av polaren alex, så jävla fel men fy fan så rätt!:P

Började nygammalt jobb i måndags, på herrgården igen. Skrämmande hur tungt ett arbete man kände man kunde med utan problem förr kan te sig så slitande bara ett par månader senare. Men det känns hur som helst skönt att ha något vettigt att göra om dagarna igen

Har återigen varit dålig på att uppdatera här, det är jag väl medveten om.. Det enda jag kan skylla på är att det hänt mycket på sistone. Förr förra helgen träffade jag ett av mina ex, Lena, för första gången på typ tre år. Vi skulle på fest i umeå och hon hade ingenstanns att sova och jag hade ingen att gå med så det blev en bra deal?

Sen helgen som var hade jag också dambesök, en tjejkompis som ville smita från sin mamma som rest till umeå för att då träffa henne, lite småsuspekt men visst:P Det var under höstmarknaden så det gjorde inte mig något att få sällskap. Fast jag har nog inte sett så mycket film under en så kort tid på ett bra tag :D

Hon reste hem på söndagen så när jag blev själv så körde jag ner till marknaden igen och hjälpte till att rusta ner alla montrar och grejer som de hade använt på mässan som varit i samband med det hela, har fortfarande ont i ryggen! Nog för att det kan ha att göra med att jag for och hjälpte farsan att riva upp en betongvägg också men man vet aldrig:P

Näe, nu ska jag vandra upp till en av grannarna, han hade beställt två kedjor. Har suttit och fipplat med det hela dagen så det är dags att bli av med det. Rätt knepigt det där, det har inte funnits något som helst intresse för mina kedjor på kanske 4 månader, och i torsdags fick jag en beställning på två stycken och sen dagen efter på två till..

Utöver allt sånt så fick jag en smärre shock igårkväll, Carolina ringde mig, har inte Pratat med henne  på över ett halvår. Kändes bra, har saknat att höra hennes röst, det är något speciellt med den som alltid sätter ett leende på mina läppar.. Knepigt..

Riktigt skumt.. Hmm.. Näe, nog med skräpprat för nu.. vi hörs!

Det har hänt mycket i veckan som varit.. vet inte riktigt vart jag ska börja.. Började på nån kass skola som jag totalvägrade till i början, men blev tvingad för att behålla mitt bidrag, men guess what? Det var lika jävla kasst som jag misstänkte och jag tänker inte fortsätta där, vägrar bli behandlad som om att min intelligens vore lika med den av en lågstadie elev för det är den verkligen inte.

Sen fick jag skumma meddelanden på msn 4 på morgonen för två dar sen och då bar det av till holmsund på.. ja vi kallar det väl filmnatt för att det inte ska verka suspekt.. hrmm.. Sen har jag kört folk till höger och vänster, har varit ett jävla rännande, men rätt skönt att det händer något annat än det gammla vanliga förstås. Var på loppis i morse, the catch of the day var ett minikylskåp som nu står nedanför datorn och kurrar, 100 spänn för en nördattiralj är lugnt värt!

Sen amandas knepiga inlägg som bara irriterar mig. Och för att både följa ditt exempel med att inte kommentera på din egen blogg så kan jag säga att jag inte kommer att komma fram till något fint slut. Du har så många negativa aspekter hos dig själv som du kräker ut över andra som du inte insett själv än, och denne andra var som jag upplevde det främst och enbart nära och kära.

Kommer mer sen, måste ut och köra hem lite folk igen.

Fotnot till föregående inlägg:

Om du har något att kommentera om något jag skrivit så lägg det antingen i kommentarer på min blogg eller kontakta mig istället för att kopiera och bitcha om vad jag skrivit i din egen blogg. Tack

evildoers

Vet inte varför jag är så nere hela tiden numera.. Misstänker att det mesta beror på att allt tjaffs om amanda börjat fastna, dvs att jag äntligen börjat få grepp om det hela.. Såhär i efterhand får jag väl säga som så att det var en hel del jag trodde om henne, men sånt som otrohet var något jag verkligen Inte trodde om henne. Ända fram till sista dagen av vårt förhållande så var hon något av det bättre som hänt mig, men nu tror jag hon platsar in på typ näst värsta som hänt mig.

Hela händelseförloppet retar gallfeber på mig när jag läser det igen, hon var så jävla respektlös mot mig. Vi hade haft en paus där hon bestämmt reglerna som skulle gälla för oss båda, vilket var "INGET SEX" vilket jag tyckte var vettigt i och med att ingen av oss skulle kunna hantera det om det kom fram sen. Sen någonstanns precis i starten hade hon frågat mig om det gick bra att hon umgicks med en gammal KK, med tanke på att jag kände till hennes oförmåga till diciplin och att bara göra vad hon känner för så sa jag ifrån men kände en enorm känsla av att något var väldigt fel. Men jag valde att lita på henne, för om hon verkligen älskade mig så skulle hon inte göra något hon vet skulle såra mig. Efter det så hade vi ett uppbrott där vi inte pratade på ett par dagar, på Hennes begäran. Sen en kväll smsade hon och bad mig komma till datorn. Väl här så började hon surra med mig över msn om hur bra allt skulle bli mellan oss igen:

Början av samtalet:

"Jag älskar dig skrämmande mycket. Jag älskar dina skratt, ditt filmintresse, dina söta nördigheter,  din matlagning (ja, du lagar bra mat. Tro inget annat bara för att jag kanske inte tyckte om en rätt).."

"Men jag vet inte hur vi/jag ska gå vidare med det här. Jag vill vara tillsammans med dig, uppleva saker, utvecklas och allt sådant man faktiskt vill göra med någon man tycker är den rätte för en.." 

Det fortsatte i samma stil och så var det nåt brev hon skickade på facebook sen också i samma stil, jag började känna något slags hopp om att vi kanske skulle kunna komma tillbaka till vad vi haft förr, att det inte bara var jag som skulle behöva anstränga mig i fortsättningen. Jag blev glad för första gången på 2-3 veckor. Men sen brast hennes "fasad" eller vad man ska kalla den, hon vräkte ur sig allt..:

"jag vill ta livet av mig. efter vi pratade. så for jag till kkn och hade sex. jag måste berätta det för att jag gruvade mig så länge, och det höll på i ungefär 10 sekunder sen stack jag därifrån. det här förändrar allt så jag fattar att vår framtid i hop är krasch och jag har sabbat ditt förtroende för mig, tro mig. jag har sabbat mitt förtroende för mig själv också, kan inte gå runt och låtsas som det aldrig hände. gör bara ondare ju mer tid som går. fattar som sagt om du inte vill prata med mig mer men gör dig inte illa, snälla.fan"

Jag blir så jävla förbannad när jag ser tillbaka på allt, eller när jag läser hur jag reagerade, hur jävla mesig jag var.. Eller allt annat som blivit sen jag vart tillsammans med henne, jag känner mig extremt oattraktiv, varje gång jag är upphetsad känner jag mig sjuk och smutsig och så fort jag är ledsen vill jag bara gå och låsa in mig någonstanns där ingen kan hitta mig.. Vilket är en helt främmande version av mig själv som jag aldrig varit förr, alltså måste det bero på hur hon behandlade mig? Fan.. blir så grymt arg så fort jag tänker på hur mycket jag offrade bara för hennes skull, bara för att få en kniv i ryggen när jag litade på henne.. Jag är så besviken på henne, så besviken på mig själv, så besviken på världen.

Jag har hunnit gå igenom bra mycket mer än jag borde för mina ringa år i livet.. Men jag pratar sällan om det för att det gör för ont, anledningen till att jag tar upp det är för att jag blir så arg och ledsen varje gång som någon missunnar mig innebörden av mina känslor bara för att jag kanske inte upplevt just den sortens sorg som de fått gå igenom, tex en vän som tagit livet av sig, föräldrar som rent utsagt varit onda. Såna saker.. Att jag var grovt mobbad i 12 år, varit kroniskt deperimerad sen jag var 8 och blivit sviken av i stort sett alla jag haft i min närhet med mera räknas tydligen inte in som sorg eller ångest..

Eller jag vet inte vad i hela helvetet det är de menar.. För visst, nog kan jag erkänna att jag besparats ångesten av att förlora någon nära på det sättet. Jag har bara förlorat släkt och vänner genom sjukdom och ålder, men det spelar ingen roll, var mans helvete är hans eget och ingen ska kunna ta det ifrån honom bara för att den andra kanske har det värre..

Det enda vi människor har är våra egna parametrar, det är det enda vi kan tänka genom, förmågan att jämföra och förstå utifrån egna erfarenheter och eget förstånd. Människor är jävligt orättvisa när de antar att andra ska dela deras parameter system med sig själv. Din parameter bildas genom dina upplevelser och erfarenheter genom livet, precis som en blixt aldrig slår ner på exakt samma ställe kan en parameter aldrig vara exakt lik någon annans, Nog för att de kan komma rätt nära mittpunkten så är de ALDRIG rakt på. Jävla svineri.. Jag har samma jävla rätt att ha ångest och dödstankar som vem fan som helst.

Jag saknar den gammla goda tiden på något sätt.. Visst, det kanske inte var så jävla mycket drag, men jag var iaf lite gladare, lugnare i mig själv. Numera är det i stort sett bara kaos, ingenting känns rätt. Efter att jag fick höra om Amandas otrohet så har det mest bara gått utför, visst, jag har haft kul sen dess, men det känns ändå som att jag bara står stilla, och jag vet inte om jag kommer kunna lita på kvinnor fullt ut igen. Inga förhållanden i mitt liv på ett bra tag framöver i vilket fall som helst.. Amanda var för knepig, ställde till det för mycket i huvudet för mig. Jag behöver nog mitt utrymme ändå..

an awyr

Världen har börjat bli underlig igen.. Allting rör på sig och uppför sig underligt, ett sträck på vägen böjar röra sig och ser ut som att det ska krypa iväg. Fläckar flyter omkring och sätter sig på andra ställen och det är underliga insekter smyger sig på mig överallt.. Kan det bero på att jag glömt ta medecin de senaste två-tre veckorna? Min mentala spärr är tillbaka, försöker jag tänka över den så flyter jag in i en annan värld. och försvinner in i huvudet.. Creepy, men ändå rätt skönt, en tillvaro som jag känner till.

Enjoy the silence

Jag skulle bara köra hem till mors fars för att släppa ut hunden en snabbis, så hamnade jag nere på kajen där jag satt och tog mig en rök och en funderare. Rätt behagligt att bara sitta och inte göra ett skit. I bakgrunden slammrade det från sågverket på andra sidan viken, ett sövande ljud som om man bortser vartifrån det kommer var rätt skönt det med. Och utifrån viken hördes måsskri och ljudet av vattnet som slog in mot kajkanten. Det var en stund jag verkligen behövde tror jag..

caught a little fishy

Har varit och fiskat ikväll.. Är bara när jag är nere jag kan förbarma mig att slå ihjäl dem. Rätt makabert egentligen.. Men hellre det än att skada mig själv.. vilket jag vet att det finns många som argumenterar emot. Ta det itne fel, jag tycker att det är fel att döda djur, iaf när det är som en "sport", men gör man det i egenskap av att ha det till mat tycker jag att det är okej, nog för att det inte var jag som skulle äta fiskarna, men kisse skulle. Kattmat i all ära, men det här vet jag iaf hur det har hanterat och levt. WHatever.. försöker värja mig mot aggresiva kommentarer från djurrätts aktivister.. Jag fiskade för att jag var ledsen och inte orkade sitta hemma och alla var upptagna med annat.. Fuck it..

Singel igen.. Vad mer i livet suger just nu..?

Orkar inte äta, varje gång jag lagar mat så kan jag bara tänka på Amanda, tänker på varje gång jag försökte laga något nytt spännande hon aldrig testat förr och allt sånt skräp. Sen att jag hatar att äta ensam gör väl sitt. jag är väl medveten om att jag är fullt kapabel och om än mer formad för att vara ensam, men det är inget jag strävar efter längre. Jag behöver någon slags motpart i mitt liv så att jag kan spela ut alla mina sidor och inte bara de jag "måste" spela utåt. Hatar att spela glad bara för att folk inte tål att höra hur jag egentligen mår, hatar att jag har jobbat med service så länge att det går på automatik. Man flinar upp sig så fort man går ut, nog för att vem som helst borde kunna se att det inte är seriöst. Hälsar på folk och umgås fast allt man egentligen vill är att låsa in sig i nån skrubb och lyssna på musik med aggresiva och destruktiva texter(vilket åtmistonde det är någolunda normalt i min värld..).

Just nu pulserar basgångarna från tainted love i lägenheten och jag lägrar mig i alla minnen från clubkvällarna på Greyscale, det känns som ett helt annat liv, trotts att jag i stort sett är precis den samma nu som då. Det enda som är annorlunda torde vara att världen inte har samma kontrast längre, allt är inte lika spännande och nytt.

"Sometimes I feel I've got to
Run away I've got to
Get away
From the pain that you drive into the heart of me
The love we share
Seems to go nowhere
I've lost my lights
I toss and turn I can't sleep at night"

Jag saknar mina vänner, de som aldrig har tid längre. Jag saknar min vildare tid, när jag kunde göra allt och ingenting under en och samma kväll och det var fortfarande inte nog. Jag saknar känslan av att allt är påväg åt helvete men älska det. Jag saknar känslan av att bara vilja dricka och ha kul, känslan av total kontroll i totalt kaos. Jag saknar att leva, jag saknar amanda, jag saknar dödslängtan..

A good day to die?

Har inte haft självskade tankar på jag vet inte hur länge.. Har fuskat med min medecin igen, mer än en vecka den här gången.. Och de har börjat krypa tillbaka, allt jag ser och hittar omvandlas i mitt huvud till potensiella verktyg för min undergång. Till ett rubinrött paradis för mina ögon, orkar inte med den här sortens vardag, 15 olika känslor som alla samtidigt försöker få plats. Kåt-arg-ledsen-paranoid-tom är som svår att försöka leva ut, och det är bara en av de mer milda.. Jävla skit verklighet.

Det finns bara Ett sätt att födas, men Tusen sätt att dö

                                                                      Serbiskt ordspråk.

FUV

Är så less och förbannad på vart den här världen är påväg och minst lika förbannad på att det inte verkar finnas något att göra åt det..

Folk vill vara ignoranta jävla mufflon som ser ner på varandra.

Som vill dyrka något eller någon.

Som inte vill något hellre än att bli accepterad, älskad för den de inte är utan för den de spelar..

Sen har de mage att gå runt och säga att världen inte räcker till?

De vägrar inse att de måste ta sig i kragen och se djupt inom sig och hitta sin egen essence. De måste följa något annat spår. Må så vara en kristen som vill följa en lära var tankesett inte är avsedd för vår tidsålder utan existerar inom ramen 1900-2000 år sedan. Följa andras fotspår som är så intrampade att det ser ut som om att en större flock med djur har rusat förbi där år efter år i jag vet inte hur jävla många sekler.. Varför kan man inte bara tro på sig själv och ta vara på sig själv? FAC UT VIVAS för helvete..

Fashionwhore

Mode är en fraction av det mänskliga hjärnans förlust av instinkter(eller egentligen, det stadie vi borde växt ifrån i och med att våra förfäder klättrade ner ur träden), alla måste se ut precis likadana så att man är svår att skilja från mängden ifall ett rovdjur skulle försöka attakera, en flodvåg av varelser i samma utseende är svåra att särskilja.

Dvs, mode som trend känns som en bagatell och förlegad version av ett överlevnads samhälle vi växte ifrån för snart 12000 år sedan(här är paralellen från äldre stenåldern när vi utrotade de sista större rovdjuren, den sabeltandade tigern och grottlejonet, och sedemera hade en relativt lugn vardag tills dess att någon smurt bestämde sig för att krig kunde vara en intressant sysselsättning)..

Whiteshades

Grådis.. det första man slås av när man vaknar.. För ljust för att bli trött igen och för mörkt för att bli pigg, tankeprocessen slår igång..

Man börjar fundera på livets allmänna jävlighet och så vidare. Vår tid måste vara en av de mer sjuka i vår världshistoria, tv-tablåer och nyhetstidningarnas löpsedlar med sitt ständiga försök att vagga in oss i ett slags vagga av dåligt mörker. Vi ska leva i en värld som är präglad av mord, sjukdommar och mentalsjukdom, det är i alla fall intrycket det ger oss. Musiken vi lyssnar på och filmerna vi ser varslar även de om att vår verklighet är ett slags fult vidunder som flåsande och dreglande häver sitt bukfläsk över vår mun och näsa i ett tappert försök att kväva oss, kväva vår insikt och vår distans till verkligheten som den är.

Världen är förvisso inte underbar, men jag betvivlar att den är ett drogparty där man kidnappats tidigare under dagen för att bindas fast vid en stol medans nerknarkade flummon kastar dart med använda kanyler mot din kropp. Eller vad man nu kan tänkas få för udda mardröm av det hela..

Det tragiska med alltsammans gissar jag att de som skriver allt, må det vara tidningar, musik, manus eller whatever är minst, eller om möjligt Mer uttråkade än vad vi andra är. Inhysta i vad deras egen 1350 grammare kan koka ihop för sjukt. Världen är inte en hemsk och mörk plats, det är en trist och förbannat uttjatad uteplats där ingen egentligen vill vara men lik förbannat måste..

Fable

Jag verkar ha fått en liten förkärlek för att skriva om mina tidiagre år.. Om hur jag varit och hur jag gjort för att ta mig genom vardagen..

Mörker.. Det första du ser när du öppnar ögonen är en stor svart kappa som omsveper hela din kropp, din själ, du tror att du kommer drunka i det. Att det kommer att döda dig, tills du inser att det är en vintermorgon precis som alla andra du varit med om, kylan som gnager dig i tårna och alltid lyckas krypa ner under täcket med dig hur väl du än bäddat ner dig. Fast.. det är inte som alla andra mornar, strömmen har gått i kvarteret, annars brukar jag möta världen varje morgon med ett guldaskigt sken från gatlycktorna som desperat försöker lysa upp en kall och frusen värld.
Det är den här tiden jag älskar mest av allt under dagens lopp, stunden mellan vaka och sömn, den kommer två gånger om dan, men varar bara några minuter. På morgonen innan man minns vem man är, innan alla minnen kryper fram ur skuggorna. Natten när man lägger sig ner med allt gammalt och nytt bagage man släpat med sig under dagens lopp, allt försvinner iväg i den där sista tiden. Jag känner mig nästan mänsklig, inte samma koli, samma väggupp eller felpostat brev som bara gör livet besvärligt för andra. Täcket åker upp ännu en liten bit över huvudet, jag minns vem jag är och vill inte vara kvar. Jag vill bara försvinna in till min fristad, det värld där jag existerar mer än jag gör i den här verkligheten. Jag ruskar bort alla tankar och öppnar dörren. Det första jag ser när jag korsar gränsen är stjärnorna, sen kommer bergen, snötäckta bergstoppar i ett öde landskap. Vinden blåser i mitt hår och jag hör musik och sång och ser skenet av en lägereld där nere. Jag börjar klättra ner för den klippa jag stått, beger mig ner mot ljuset och sången för att undersöka. En ensam färdman ute i ett ingenmansland kan vara antingen en välkommen överraskning eller ett oväntat irritationsmoment. Det är väntan och hoppet som gör resan intressant, är det här jag ska uppleva mitt äventyr eller väntar det någon annanstanns? En värld som styrs utan oskrivna lagar styrs av möjligheterna, av hoppet och längtan. Jag försöker ta första steget och ställer ner min packsäck och ska just till att sätta mig ner.. Jag slits ut ur min värld av en todörnsröst mitt i intet ”Men Andreas! Ligger du och sover än? Du ska ju till skolan snart, he upp dig och gör dig klar!”. Kappan av mörker har försvunnit och nu ersatts av en glödlampa som bitskt grinar mig i ansiktet. Med en lång suck forcerar jag kroppen till att sätta sig upp, jag är fortfarande delvis kvar i den andra världen och kan inte kontrollera mig fullt ut. Så börjar dagen.

Mordreds song

Besvara dessa frågor enbart med låttitlarna från en och samma artist. Undvik att upprepa en låttitel.

Blind Guardian.

Är du kvinna eller man?: The Wizard
Beskriv dig själv: Somewhere Far beyond
Vad tycker du om dig själv?:  Traveler in time
Beskriv var du bor för tillfället:  A dark passage
Om du kunde åka någonstans, var skulle du åka? To France
Favoritfärdmedel: Altair 4
Din bästa vän är:  By the gates of Moria
Din favoritfärg är:  Ashes to Ashes
Hur är vädret?: Run for the Night
Favorittid på dagen:  Nightfall in middle earth
Om ditt liv var en tv-serie vad skulle den då heta?:  Follow the Blind
Vad är livet för dig?:  A past and Future secret
Det bästa rådet du kan ge?  Sadly sings destiny
Om du fick byta namn, vad skulle du heta då?:  Barbara Ann
Favoritmat:   Majesty
Dagens tanke:  Immaginations from the other side
Hur skulle du vilja dö?:  Lost in the twillight hall
Din själs nuvarande tillstånd:  And then there was silence

Felen du kan leva med:  Don't break the circle

Ditt motto: I'm Alive

to cold to shiver

Sitter och väntar på att samåkningsgänget från jobbet ska ringa.

Jobbar bara två dar den här veckan, Amanda har varit här sen i måndags och det känns förvisso lite visset att lämna henne ensam här hemma. Men hon klarar sig nog ändå ;P Det har varit en så skön vecka, har bara gått runt och kännt mig lugn och bra. Hoppas att lugnet sitter i. Ska gå och väcka amanda nu och säga att jag ska fara. Ha det

Just nu vet jag inte hur jag mår.. Amanda ville "Ta en paus" En av de mer hemska saker man kan säga till mig i ett förhållande.. även om jag vet att det sällan är så allvarligt som jag intalar mig.. Det är svårt att inte bli som man blir när man är förälskad.. Kan ju bara utgå ifrån mig själv där men, jag blir ju en helt annan människa, vill pyssla om, ta hand om, gulla med, vara sådär sötsliskig som jag egentligen hatar att folk är men bara inte kan rå för att jag blir själv.. Allt känns så bökigt.. fick stämpeln Mesig och/eller omanlig idag bara för att jag blir sån.. vilket jag tycker är en jävligt utsvängd version av mig själv som inte stämmer in någon stanns. Förutom kanske i manligheten till följd av min överkänslighet. Men ändå.. Det känns bara tungt och fel allt.. Så mycket dåligt sas tidigare, och bara ett par timmar senare kändes det som att det bara var något jag föreställt mig.. Det känns som att jag spelar för mycket, fantiserar och rubriserar historier som inte har hänt fastän jag vet att de är mer påtagliga än mycket annat.. Jag känner mig så förvirrad ikväll.. vet inte vad jag ska göra av mina känslor, bara låta dem vara precis som de är eller om jag ska försöka lägga locket på.. en taktik som aldrig funkat förr, lägger jag väl locket på känner jag ingenting alls och ger en helt motsatt effekt än jag tänkt.. Ursh.. Livets allmänna jävlighet antar jag..

Clone your lover

Tiden står mer eller mindre stilla just nu.. Dagen innan jobbet igen, tror jag.. När jag bara går hemma så försvinner dagnarna i något slags töcken, allting är en enda soppa av tid som blandats ihop utan något begrepp om mått eller om det skärs sig med andra ingredienser. Amanda skulle ha kommit ner i helgen men det blev inte av, skulle blivit så stressigt. Men jag skulle iaf haft koll på tiden :P Livet känns ovärt såna här dagar.. Man vill bara sova bort dem..

Häng

Här är min personliga förklaring till puckon med häng eller bär byxor efter "hiphopens alla regler":

Många fundamentalistiska islamiter tror att mohammed ska återfödas, precis som kristna om jesus, men med skillnaden att mohammed ska återfödas genom en Man, och till följd av det så bär de väldigt pösiga och hängiga byxor.. Min teori är att hiphop är ett mediakulturistiskt vrickar-foten-jävligt-grovt-hopp åt fel håll och man egentligen har tappat innebörden av symboliken i byxornas användande som helhet och använder det av en omedveten tradition, för det finns inte en jävel som kan påstå att det är snyggt eller att de vill behöva se hur fula kalsonger de har på sig just där, just då, just alls.

En dag i skolan på 90-talet

En novel om min skoltid, skrivet i jag-form.

Man går till skolan en timme före alla andra bara för att man ska kunna stålsätta sig inför dagens början. Man sitter i en vrå och vänjer sig vid att det kommer fler och fler till skolan. Ibland kommer jag dit före rektorn, ibland före vaktmästaren. Ibland har de inte ens hunnit låsa upp dörrarna, en gång gick larmet igång till och med. 

 Tillslut när skolan väl är full av elever så har man domnat bort tillräckligt mycket i huvudet för att inte märka av de andra runt omkring. Man ställer sig vid elementet framför dörren till klassrummet och väntar på att läraren ska låsa upp så man kan skynda sig in och sätta sig och bara ignorera allt runtomkring. Sätta sig ner och läsa eller skriva, vadsom helst bara jag slipper höra alla andra. 

 Jag sitter vid en bänk intillväggen längst fram så att jag ska slippa uppleva att någon vänder sig om och ger mig en elak blick, framifrån kan jag bara höra dem viska saker och skratta. Det kan jag härda ut, bara jag slipper se deras självgoda miner medans de gör det. När lektionen är slut är jag den sista som går ut, jag tittar på schemat och drar en lätt suck, nästa lektion är i samma sal. Då behöver jag bara övertala läraren att låta mig sitta kvar själv, det brukar inte vara så svårt. Ensam. Då har jag 20 minuter för mig själv, så jag kan släppa den där masken ett tag. 

 Någon sliter i dörrhandtaget och jag rycker till, hela kroppen blir stel. Dörren är låst, men jag kan ändå inte lugna ner mig igen. Slutligen kommer nästa lärare och låser upp dörren och öppnar, ger mig en blick som säger ”jaha.. du igen..”. Man halar sig igenom ännu en lektion sen är det lunch, fan också.. 

 Jag hatar att gå igenom centralhallen, alla stirrar och ropar.. Varenda muskel i kroppen är på helspänn, jag vet att jag kan behöva slåss innan jag har kommit till matsalen. Jag håller tummarna för att någon kompis redan är där så jag kan sätta mig med dem och äta så jag slipper äta ensam och vara på min vakt medans jag äter. 

 Tänk på vartenda steg, halkar du så kommer de att reta dig för det i flera veckor, jävla vinter.. Alla står och väntar inne i kapprummet till matsalen, de har inte öppnat dörrarna ännu. Ingen tar notis om mig nu, de är helt inställda på mat så allt annat är ovesäntligt. När dörrarna öppnas så pressar sig alla in samtidigt, och flera stycken som står bakom mig puttar mig extra hårt bara för att. Jag slår i dörrkarmen när de puttar mig sista gången väl vid dörren, de rusar förbi. Min axel värker men jag visar inte med minsta gest att det gör ont, fastän allt jag skulle vilja är att slita tag i den som puttade mig och smälla ner hans huvud i ett av borden intill. Huvudet börjar pulsera, jag ser alla konturer i rött. Fan, jag blev arg, den känslan Kan jag inte dölja. Ignorera det, tryck ner det innan någon ser och börjar bråka. 

 Vilken tur! Kompisarna är redan här, då kan jag sitta med dem sen. En lugn lunch iaf. Under lunchen stiger ångesten, det är idrott sen. Det vill jag verkligen inte, jag orkar det inte, jag klarar det inte.. Ska jag gå till sjuksystern och försöka få ledigt? Nej.. jag var där igår när jag försökte få åka hem för att jag hade huvudvärk, det funkar aldrig.. Det är inne idrott, jag vill inte duscha med alla där. De skricker och skrattar hela tiden, jag vill bara inte.

 Påväg till gympa salen 20 minuter före lektionen börjar kan jag bara oroa mig inför vad som kommer att hända under lektionen.. Ska vi ha det med någon annan klass? Hoppas inte, då är det defenitivt flera stycken som kommer börja jävlas med mig.

 Åh nej, mardröm. Det är innebandy, som tur är bara våran klass men man känner de där jävla klubborna slå mot benen när man springer. Ingen som vill byta av när jag sitter på bänken, men det gör det samma egentligen, jag vill inte vara med. En annan klass har utegymnastik idag, de kommer inte besvära mig under lektionen men under ombytet sen, helvete också..

 Gymnastiken är slut efter många om och men, jag sitter i gympakläderna och andas tungt. Sitter inne i omklädningsrummet till badhuset för att jag får vara ifred där, en halvtimme senare har alla andra duschat och håller på klä sig, då passar jag på, snabbt in och skölja av, lägg inte ifrån dig handduken, då tar de den. Sveper handduken om mig och skyndar mig tillbaka, tittar ingen i ögonen men känner blickarna riktas och hör väldigt långt borta i mitt huvud någon som kallar mig för något som jag inte uppfattar.

 Torka sig fort, klä sig snabbare ut, bara jag kommer ut. Jag är redan sen till lektionen, läraren skäller på mig om det Igen. Orkar inte bråka om det och hasplar ur mig en ursäkt, tittar upp snabbt och får se hennes missnöjda blick. Varför fattar ingen att jag försöker så gott jag kan? Jag skyndade mig så gott jag kunde, men jag kan inte duscha med dom andra, det går bara inte. Jag vet att du har sett hur de behandlar mig, kan du inte bara vara lite schysst och låta det vara? Eller är du lika hemsk som de är egentligen?

 Känner mig illa till mods under hela lektionen, som tur är blir det inga fler efter den här. Men sen ska jag ju hem.. Lektionen slutar med att vi ska utföra ett grupparbete men ingen i min grupp verkar ens motiverad nog att öppna en bok om det så det slutar med att jag skrivit det mesta själv medans de snackar skit och inte ens lyfter en penna.

 Nu gäller det, fort till skåpet och kasta in allt jag inte behöver, ta jackan och sen hem. Fort förbi skolgården som är full med folk som ska åka buss hem. När jag står vid dörren ut till skolgården blir jag darrig i benen igen, det är klibbsnö ute, jag vet så väl vad det innebär.. Jag skyndar mig ut och ser en snöboll komma rakt mot mig men väjer undan. Någon ropar något och jag skyndar mig upp på vägen, då är det 20 meter mellan mig och trottoaren där de väntar på bussarna. Snöbollar kastas iväg i dussinet åt gången, men väldigt få når fram, jag går över vägen till andra trottoaren och de slutar kasta men fortsätter ropa saker.

 Jag svänger in vid närmsta hus och genar till kyrkan som blir min genväg hem. Jag har en ständig vaksamhet åt alla håll, har kramat en snöboll till försvar men kastar snart iväg den och fortsätter gå och känner hur dagens hemskheter sköljer över mig, jag kämpar för att hålla inne känslorna, hålla inne all besvikelse och ilska tills jag kommer hem. Jag träffar inte på någon från skolan på vägen hem och sätter mig ner på bron innan jag går in och försöker samla mig lite. Bara mamma inte får se mig såhär är det lugnt, för då frågar hon alltid en massa och blir ledsen.

 Går in och ser henne i köket, ”Hej! Hur har det gått idag?” frågar hon. Allt jag kan ge till svar är ”Bra..” så vräker jag av mig kläderna och springer upp på mitt rum och stänger dörren och sätter mig på sängen och försöker glömma allt. Försöker kväva alla känslor som bara vill ut..

life

När jag var ute idag såg jag ett träd med avsågade grenar.. Det fick mig att börja fundera på livet på vår planet.. Ur ett biologiskt perspektiv ser vi ofta livets utvecklig i form av förgreningar, varje gren representerar en livsform som tagit ett steg i evolutionen, ju längre ner grenen är desto tidigare har hoppet ägt rum. Där grenens kvistar tar an är ett nytt hopp i evolutionen, där kvisten slutar dör arten ut, det fortsätter ända upp till toppens grenar där vi är nu. Många grenar på det livets träd är dessvärre avsågade på grund av att vi inte känner till dess existens, och antagligen aldrig kommer göra det i många av fallen.

Frågeställningen jag har är den, om vi nu ska se livet som ett träd som lever enbart tack vare dess föregångare där stammen börjar, vad representerar rötterna? Ett träd som vi ser det är stammen och dess grenar som utgör kronan. Men rotsystemet kan nästan ses identiskt med kronan, det ger trädet en slags timglasform. Hur kan vi se oss själva som en art enbart utvecklad från stammen när den inte kan existera utan dess rot? Ett litet frö som sprungit liv inte bara uppåt, utan tagit fäste undertill. vad representerar roten? Ett obetydligt tingest i evolutionens stege? Eller en indikation på att en annan utveckling sker på ett annat plan? Jag kan tänka mig att man kan se det som den andliga utvecklingen i vissa aspekter. Det uppenbara kan inte ta form utan det osedda, eller med andra ord, det fysiska kan inte existera utan det mentala. Men som jag vill se det så är rötterna
hellre ett bevis på att vi vet mer än vi kan intala oss själva. Frågorna kan hoppa från "är vi ensamma i universum?" till "Är vi ensamma tänkande/kännande varelser i vår synliga värld?". Är allt bara en fraktion av vårt medvetna egocentra? Man ska tro det man kan se, ta, känna, förstå? Är de avsågade grenarna aspekter av livet som vi medvetet valt att såga av eller är de avsågade för att vi inte ska se allt i sin helhet?

Livet är ett mysterium, från vår egen "upplysta" livsform ända ner till ursoppan där allt en gång startade. Gnistan av liv som ingen med säkerhet kan peka ut hur den uppstod. Är fröet vi uppstod ur planterat eller spontant bildat i ett annars tomt universum som vi blint sätter vår tilltro till? Eller "skapat" som de religösa ännu blindare vill tro? Är rotsystemet kanske en annan människoras som uppstått ur samma materia som oss själva men planterat på jorden för att utvecklas till en identisk ras som den vi kom ifrån? Representerar roten en utvecklingstråd som följer ett annat forntida mönster som redan utvecklats för miljoner, kanske till och med miljarder år sedan? Inget är säkert eller ens möjligt.. Men det väcker nog tankar hos väldigt många, nog för att tanken på att vi är "förprogramernade" enligt en antik design är nog rätt långsökt, men är den omöjlig?

Det väcker frågan "Vad ÄR omöjligt?", är omöjligt det som är för stort för oss att få grepp om? Saker som är fysiologiskt inte möjligt att uppstå eller ske? Liv på andra planeter ses som omöjligt, men ändå är vår egen planet ett enträget faktum på att det existerar liv. Tack vare livet är hela vår planet ett eget makroekosystem. Vart vi kommer ifrån och vart vi är påväg, jag är helt övertygad om att svaret finns mitt framför oss, även om vi inte kan se det utan att gräva djupare och blottlägga
roten till allt. Men är alla sanningar menade för oss? Ett universum som uppstått ur en våldsam explotion och som upprätthållit en våldsam tillvaro ända från dess begynnelse till nuvarande tid, är då allt dess liv menat att bli våldsammt likt vårt eget? Eller är det rätt att föra den vidare? Är vi planterade eller spontana verk av någon pervesion av det oförklarliga så kvarstår frågan. Vilka är vi? Och vad är vi ämnade för?