life

När jag var ute idag såg jag ett träd med avsågade grenar.. Det fick mig att börja fundera på livet på vår planet.. Ur ett biologiskt perspektiv ser vi ofta livets utvecklig i form av förgreningar, varje gren representerar en livsform som tagit ett steg i evolutionen, ju längre ner grenen är desto tidigare har hoppet ägt rum. Där grenens kvistar tar an är ett nytt hopp i evolutionen, där kvisten slutar dör arten ut, det fortsätter ända upp till toppens grenar där vi är nu. Många grenar på det livets träd är dessvärre avsågade på grund av att vi inte känner till dess existens, och antagligen aldrig kommer göra det i många av fallen.

Frågeställningen jag har är den, om vi nu ska se livet som ett träd som lever enbart tack vare dess föregångare där stammen börjar, vad representerar rötterna? Ett träd som vi ser det är stammen och dess grenar som utgör kronan. Men rotsystemet kan nästan ses identiskt med kronan, det ger trädet en slags timglasform. Hur kan vi se oss själva som en art enbart utvecklad från stammen när den inte kan existera utan dess rot? Ett litet frö som sprungit liv inte bara uppåt, utan tagit fäste undertill. vad representerar roten? Ett obetydligt tingest i evolutionens stege? Eller en indikation på att en annan utveckling sker på ett annat plan? Jag kan tänka mig att man kan se det som den andliga utvecklingen i vissa aspekter. Det uppenbara kan inte ta form utan det osedda, eller med andra ord, det fysiska kan inte existera utan det mentala. Men som jag vill se det så är rötterna
hellre ett bevis på att vi vet mer än vi kan intala oss själva. Frågorna kan hoppa från "är vi ensamma i universum?" till "Är vi ensamma tänkande/kännande varelser i vår synliga värld?". Är allt bara en fraktion av vårt medvetna egocentra? Man ska tro det man kan se, ta, känna, förstå? Är de avsågade grenarna aspekter av livet som vi medvetet valt att såga av eller är de avsågade för att vi inte ska se allt i sin helhet?

Livet är ett mysterium, från vår egen "upplysta" livsform ända ner till ursoppan där allt en gång startade. Gnistan av liv som ingen med säkerhet kan peka ut hur den uppstod. Är fröet vi uppstod ur planterat eller spontant bildat i ett annars tomt universum som vi blint sätter vår tilltro till? Eller "skapat" som de religösa ännu blindare vill tro? Är rotsystemet kanske en annan människoras som uppstått ur samma materia som oss själva men planterat på jorden för att utvecklas till en identisk ras som den vi kom ifrån? Representerar roten en utvecklingstråd som följer ett annat forntida mönster som redan utvecklats för miljoner, kanske till och med miljarder år sedan? Inget är säkert eller ens möjligt.. Men det väcker nog tankar hos väldigt många, nog för att tanken på att vi är "förprogramernade" enligt en antik design är nog rätt långsökt, men är den omöjlig?

Det väcker frågan "Vad ÄR omöjligt?", är omöjligt det som är för stort för oss att få grepp om? Saker som är fysiologiskt inte möjligt att uppstå eller ske? Liv på andra planeter ses som omöjligt, men ändå är vår egen planet ett enträget faktum på att det existerar liv. Tack vare livet är hela vår planet ett eget makroekosystem. Vart vi kommer ifrån och vart vi är påväg, jag är helt övertygad om att svaret finns mitt framför oss, även om vi inte kan se det utan att gräva djupare och blottlägga
roten till allt. Men är alla sanningar menade för oss? Ett universum som uppstått ur en våldsam explotion och som upprätthållit en våldsam tillvaro ända från dess begynnelse till nuvarande tid, är då allt dess liv menat att bli våldsammt likt vårt eget? Eller är det rätt att föra den vidare? Är vi planterade eller spontana verk av någon pervesion av det oförklarliga så kvarstår frågan. Vilka är vi? Och vad är vi ämnade för?