Jag verkar ha fått en liten förkärlek för att skriva om mina tidiagre år.. Om hur jag varit och hur jag gjort för att ta mig genom vardagen..
Mörker.. Det första du ser när du öppnar ögonen är en stor svart kappa som omsveper hela din kropp, din själ, du tror att du kommer drunka i det. Att det kommer att döda dig, tills du inser att det är en vintermorgon precis som alla andra du varit med om, kylan som gnager dig i tårna och alltid lyckas krypa ner under täcket med dig hur väl du än bäddat ner dig. Fast.. det är inte som alla andra mornar, strömmen har gått i kvarteret, annars brukar jag möta världen varje morgon med ett guldaskigt sken från gatlycktorna som desperat försöker lysa upp en kall och frusen värld.
Det är den här tiden jag älskar mest av allt under dagens lopp, stunden mellan vaka och sömn, den kommer två gånger om dan, men varar bara några minuter. På morgonen innan man minns vem man är, innan alla minnen kryper fram ur skuggorna. Natten när man lägger sig ner med allt gammalt och nytt bagage man släpat med sig under dagens lopp, allt försvinner iväg i den där sista tiden. Jag känner mig nästan mänsklig, inte samma koli, samma väggupp eller felpostat brev som bara gör livet besvärligt för andra. Täcket åker upp ännu en liten bit över huvudet, jag minns vem jag är och vill inte vara kvar. Jag vill bara försvinna in till min fristad, det värld där jag existerar mer än jag gör i den här verkligheten. Jag ruskar bort alla tankar och öppnar dörren. Det första jag ser när jag korsar gränsen är stjärnorna, sen kommer bergen, snötäckta bergstoppar i ett öde landskap. Vinden blåser i mitt hår och jag hör musik och sång och ser skenet av en lägereld där nere. Jag börjar klättra ner för den klippa jag stått, beger mig ner mot ljuset och sången för att undersöka. En ensam färdman ute i ett ingenmansland kan vara antingen en välkommen överraskning eller ett oväntat irritationsmoment. Det är väntan och hoppet som gör resan intressant, är det här jag ska uppleva mitt äventyr eller väntar det någon annanstanns? En värld som styrs utan oskrivna lagar styrs av möjligheterna, av hoppet och längtan. Jag försöker ta första steget och ställer ner min packsäck och ska just till att sätta mig ner.. Jag slits ut ur min värld av en todörnsröst mitt i intet ”Men Andreas! Ligger du och sover än? Du ska ju till skolan snart, he upp dig och gör dig klar!”. Kappan av mörker har försvunnit och nu ersatts av en glödlampa som bitskt grinar mig i ansiktet. Med en lång suck forcerar jag kroppen till att sätta sig upp, jag är fortfarande delvis kvar i den andra världen och kan inte kontrollera mig fullt ut. Så börjar dagen.
