Det har hänt mycket i veckan som varit.. vet inte riktigt vart jag ska börja.. Började på nån kass skola som jag totalvägrade till i början, men blev tvingad för att behålla mitt bidrag, men guess what? Det var lika jävla kasst som jag misstänkte och jag tänker inte fortsätta där, vägrar bli behandlad som om att min intelligens vore lika med den av en lågstadie elev för det är den verkligen inte.

Sen fick jag skumma meddelanden på msn 4 på morgonen för två dar sen och då bar det av till holmsund på.. ja vi kallar det väl filmnatt för att det inte ska verka suspekt.. hrmm.. Sen har jag kört folk till höger och vänster, har varit ett jävla rännande, men rätt skönt att det händer något annat än det gammla vanliga förstås. Var på loppis i morse, the catch of the day var ett minikylskåp som nu står nedanför datorn och kurrar, 100 spänn för en nördattiralj är lugnt värt!

Sen amandas knepiga inlägg som bara irriterar mig. Och för att både följa ditt exempel med att inte kommentera på din egen blogg så kan jag säga att jag inte kommer att komma fram till något fint slut. Du har så många negativa aspekter hos dig själv som du kräker ut över andra som du inte insett själv än, och denne andra var som jag upplevde det främst och enbart nära och kära.

Kommer mer sen, måste ut och köra hem lite folk igen.

Fotnot till föregående inlägg:

Om du har något att kommentera om något jag skrivit så lägg det antingen i kommentarer på min blogg eller kontakta mig istället för att kopiera och bitcha om vad jag skrivit i din egen blogg. Tack

evildoers

Vet inte varför jag är så nere hela tiden numera.. Misstänker att det mesta beror på att allt tjaffs om amanda börjat fastna, dvs att jag äntligen börjat få grepp om det hela.. Såhär i efterhand får jag väl säga som så att det var en hel del jag trodde om henne, men sånt som otrohet var något jag verkligen Inte trodde om henne. Ända fram till sista dagen av vårt förhållande så var hon något av det bättre som hänt mig, men nu tror jag hon platsar in på typ näst värsta som hänt mig.

Hela händelseförloppet retar gallfeber på mig när jag läser det igen, hon var så jävla respektlös mot mig. Vi hade haft en paus där hon bestämmt reglerna som skulle gälla för oss båda, vilket var "INGET SEX" vilket jag tyckte var vettigt i och med att ingen av oss skulle kunna hantera det om det kom fram sen. Sen någonstanns precis i starten hade hon frågat mig om det gick bra att hon umgicks med en gammal KK, med tanke på att jag kände till hennes oförmåga till diciplin och att bara göra vad hon känner för så sa jag ifrån men kände en enorm känsla av att något var väldigt fel. Men jag valde att lita på henne, för om hon verkligen älskade mig så skulle hon inte göra något hon vet skulle såra mig. Efter det så hade vi ett uppbrott där vi inte pratade på ett par dagar, på Hennes begäran. Sen en kväll smsade hon och bad mig komma till datorn. Väl här så började hon surra med mig över msn om hur bra allt skulle bli mellan oss igen:

Början av samtalet:

"Jag älskar dig skrämmande mycket. Jag älskar dina skratt, ditt filmintresse, dina söta nördigheter,  din matlagning (ja, du lagar bra mat. Tro inget annat bara för att jag kanske inte tyckte om en rätt).."

"Men jag vet inte hur vi/jag ska gå vidare med det här. Jag vill vara tillsammans med dig, uppleva saker, utvecklas och allt sådant man faktiskt vill göra med någon man tycker är den rätte för en.." 

Det fortsatte i samma stil och så var det nåt brev hon skickade på facebook sen också i samma stil, jag började känna något slags hopp om att vi kanske skulle kunna komma tillbaka till vad vi haft förr, att det inte bara var jag som skulle behöva anstränga mig i fortsättningen. Jag blev glad för första gången på 2-3 veckor. Men sen brast hennes "fasad" eller vad man ska kalla den, hon vräkte ur sig allt..:

"jag vill ta livet av mig. efter vi pratade. så for jag till kkn och hade sex. jag måste berätta det för att jag gruvade mig så länge, och det höll på i ungefär 10 sekunder sen stack jag därifrån. det här förändrar allt så jag fattar att vår framtid i hop är krasch och jag har sabbat ditt förtroende för mig, tro mig. jag har sabbat mitt förtroende för mig själv också, kan inte gå runt och låtsas som det aldrig hände. gör bara ondare ju mer tid som går. fattar som sagt om du inte vill prata med mig mer men gör dig inte illa, snälla.fan"

Jag blir så jävla förbannad när jag ser tillbaka på allt, eller när jag läser hur jag reagerade, hur jävla mesig jag var.. Eller allt annat som blivit sen jag vart tillsammans med henne, jag känner mig extremt oattraktiv, varje gång jag är upphetsad känner jag mig sjuk och smutsig och så fort jag är ledsen vill jag bara gå och låsa in mig någonstanns där ingen kan hitta mig.. Vilket är en helt främmande version av mig själv som jag aldrig varit förr, alltså måste det bero på hur hon behandlade mig? Fan.. blir så grymt arg så fort jag tänker på hur mycket jag offrade bara för hennes skull, bara för att få en kniv i ryggen när jag litade på henne.. Jag är så besviken på henne, så besviken på mig själv, så besviken på världen.

Jag har hunnit gå igenom bra mycket mer än jag borde för mina ringa år i livet.. Men jag pratar sällan om det för att det gör för ont, anledningen till att jag tar upp det är för att jag blir så arg och ledsen varje gång som någon missunnar mig innebörden av mina känslor bara för att jag kanske inte upplevt just den sortens sorg som de fått gå igenom, tex en vän som tagit livet av sig, föräldrar som rent utsagt varit onda. Såna saker.. Att jag var grovt mobbad i 12 år, varit kroniskt deperimerad sen jag var 8 och blivit sviken av i stort sett alla jag haft i min närhet med mera räknas tydligen inte in som sorg eller ångest..

Eller jag vet inte vad i hela helvetet det är de menar.. För visst, nog kan jag erkänna att jag besparats ångesten av att förlora någon nära på det sättet. Jag har bara förlorat släkt och vänner genom sjukdom och ålder, men det spelar ingen roll, var mans helvete är hans eget och ingen ska kunna ta det ifrån honom bara för att den andra kanske har det värre..

Det enda vi människor har är våra egna parametrar, det är det enda vi kan tänka genom, förmågan att jämföra och förstå utifrån egna erfarenheter och eget förstånd. Människor är jävligt orättvisa när de antar att andra ska dela deras parameter system med sig själv. Din parameter bildas genom dina upplevelser och erfarenheter genom livet, precis som en blixt aldrig slår ner på exakt samma ställe kan en parameter aldrig vara exakt lik någon annans, Nog för att de kan komma rätt nära mittpunkten så är de ALDRIG rakt på. Jävla svineri.. Jag har samma jävla rätt att ha ångest och dödstankar som vem fan som helst.

Jag saknar den gammla goda tiden på något sätt.. Visst, det kanske inte var så jävla mycket drag, men jag var iaf lite gladare, lugnare i mig själv. Numera är det i stort sett bara kaos, ingenting känns rätt. Efter att jag fick höra om Amandas otrohet så har det mest bara gått utför, visst, jag har haft kul sen dess, men det känns ändå som att jag bara står stilla, och jag vet inte om jag kommer kunna lita på kvinnor fullt ut igen. Inga förhållanden i mitt liv på ett bra tag framöver i vilket fall som helst.. Amanda var för knepig, ställde till det för mycket i huvudet för mig. Jag behöver nog mitt utrymme ändå..