Jag har hunnit gå igenom bra mycket mer än jag borde för mina ringa år i livet.. Men jag pratar sällan om det för att det gör för ont, anledningen till att jag tar upp det är för att jag blir så arg och ledsen varje gång som någon missunnar mig innebörden av mina känslor bara för att jag kanske inte upplevt just den sortens sorg som de fått gå igenom, tex en vän som tagit livet av sig, föräldrar som rent utsagt varit onda. Såna saker.. Att jag var grovt mobbad i 12 år, varit kroniskt deperimerad sen jag var 8 och blivit sviken av i stort sett alla jag haft i min närhet med mera räknas tydligen inte in som sorg eller ångest..

Eller jag vet inte vad i hela helvetet det är de menar.. För visst, nog kan jag erkänna att jag besparats ångesten av att förlora någon nära på det sättet. Jag har bara förlorat släkt och vänner genom sjukdom och ålder, men det spelar ingen roll, var mans helvete är hans eget och ingen ska kunna ta det ifrån honom bara för att den andra kanske har det värre..

Det enda vi människor har är våra egna parametrar, det är det enda vi kan tänka genom, förmågan att jämföra och förstå utifrån egna erfarenheter och eget förstånd. Människor är jävligt orättvisa när de antar att andra ska dela deras parameter system med sig själv. Din parameter bildas genom dina upplevelser och erfarenheter genom livet, precis som en blixt aldrig slår ner på exakt samma ställe kan en parameter aldrig vara exakt lik någon annans, Nog för att de kan komma rätt nära mittpunkten så är de ALDRIG rakt på. Jävla svineri.. Jag har samma jävla rätt att ha ångest och dödstankar som vem fan som helst.