evildoers

Vet inte varför jag är så nere hela tiden numera.. Misstänker att det mesta beror på att allt tjaffs om amanda börjat fastna, dvs att jag äntligen börjat få grepp om det hela.. Såhär i efterhand får jag väl säga som så att det var en hel del jag trodde om henne, men sånt som otrohet var något jag verkligen Inte trodde om henne. Ända fram till sista dagen av vårt förhållande så var hon något av det bättre som hänt mig, men nu tror jag hon platsar in på typ näst värsta som hänt mig.

Hela händelseförloppet retar gallfeber på mig när jag läser det igen, hon var så jävla respektlös mot mig. Vi hade haft en paus där hon bestämmt reglerna som skulle gälla för oss båda, vilket var "INGET SEX" vilket jag tyckte var vettigt i och med att ingen av oss skulle kunna hantera det om det kom fram sen. Sen någonstanns precis i starten hade hon frågat mig om det gick bra att hon umgicks med en gammal KK, med tanke på att jag kände till hennes oförmåga till diciplin och att bara göra vad hon känner för så sa jag ifrån men kände en enorm känsla av att något var väldigt fel. Men jag valde att lita på henne, för om hon verkligen älskade mig så skulle hon inte göra något hon vet skulle såra mig. Efter det så hade vi ett uppbrott där vi inte pratade på ett par dagar, på Hennes begäran. Sen en kväll smsade hon och bad mig komma till datorn. Väl här så började hon surra med mig över msn om hur bra allt skulle bli mellan oss igen:

Början av samtalet:

"Jag älskar dig skrämmande mycket. Jag älskar dina skratt, ditt filmintresse, dina söta nördigheter,  din matlagning (ja, du lagar bra mat. Tro inget annat bara för att jag kanske inte tyckte om en rätt).."

"Men jag vet inte hur vi/jag ska gå vidare med det här. Jag vill vara tillsammans med dig, uppleva saker, utvecklas och allt sådant man faktiskt vill göra med någon man tycker är den rätte för en.." 

Det fortsatte i samma stil och så var det nåt brev hon skickade på facebook sen också i samma stil, jag började känna något slags hopp om att vi kanske skulle kunna komma tillbaka till vad vi haft förr, att det inte bara var jag som skulle behöva anstränga mig i fortsättningen. Jag blev glad för första gången på 2-3 veckor. Men sen brast hennes "fasad" eller vad man ska kalla den, hon vräkte ur sig allt..:

"jag vill ta livet av mig. efter vi pratade. så for jag till kkn och hade sex. jag måste berätta det för att jag gruvade mig så länge, och det höll på i ungefär 10 sekunder sen stack jag därifrån. det här förändrar allt så jag fattar att vår framtid i hop är krasch och jag har sabbat ditt förtroende för mig, tro mig. jag har sabbat mitt förtroende för mig själv också, kan inte gå runt och låtsas som det aldrig hände. gör bara ondare ju mer tid som går. fattar som sagt om du inte vill prata med mig mer men gör dig inte illa, snälla.fan"

Jag blir så jävla förbannad när jag ser tillbaka på allt, eller när jag läser hur jag reagerade, hur jävla mesig jag var.. Eller allt annat som blivit sen jag vart tillsammans med henne, jag känner mig extremt oattraktiv, varje gång jag är upphetsad känner jag mig sjuk och smutsig och så fort jag är ledsen vill jag bara gå och låsa in mig någonstanns där ingen kan hitta mig.. Vilket är en helt främmande version av mig själv som jag aldrig varit förr, alltså måste det bero på hur hon behandlade mig? Fan.. blir så grymt arg så fort jag tänker på hur mycket jag offrade bara för hennes skull, bara för att få en kniv i ryggen när jag litade på henne.. Jag är så besviken på henne, så besviken på mig själv, så besviken på världen.