FUV

Är så less och förbannad på vart den här världen är påväg och minst lika förbannad på att det inte verkar finnas något att göra åt det..

Folk vill vara ignoranta jävla mufflon som ser ner på varandra.

Som vill dyrka något eller någon.

Som inte vill något hellre än att bli accepterad, älskad för den de inte är utan för den de spelar..

Sen har de mage att gå runt och säga att världen inte räcker till?

De vägrar inse att de måste ta sig i kragen och se djupt inom sig och hitta sin egen essence. De måste följa något annat spår. Må så vara en kristen som vill följa en lära var tankesett inte är avsedd för vår tidsålder utan existerar inom ramen 1900-2000 år sedan. Följa andras fotspår som är så intrampade att det ser ut som om att en större flock med djur har rusat förbi där år efter år i jag vet inte hur jävla många sekler.. Varför kan man inte bara tro på sig själv och ta vara på sig själv? FAC UT VIVAS för helvete..

Fashionwhore

Mode är en fraction av det mänskliga hjärnans förlust av instinkter(eller egentligen, det stadie vi borde växt ifrån i och med att våra förfäder klättrade ner ur träden), alla måste se ut precis likadana så att man är svår att skilja från mängden ifall ett rovdjur skulle försöka attakera, en flodvåg av varelser i samma utseende är svåra att särskilja.

Dvs, mode som trend känns som en bagatell och förlegad version av ett överlevnads samhälle vi växte ifrån för snart 12000 år sedan(här är paralellen från äldre stenåldern när vi utrotade de sista större rovdjuren, den sabeltandade tigern och grottlejonet, och sedemera hade en relativt lugn vardag tills dess att någon smurt bestämde sig för att krig kunde vara en intressant sysselsättning)..

Whiteshades

Grådis.. det första man slås av när man vaknar.. För ljust för att bli trött igen och för mörkt för att bli pigg, tankeprocessen slår igång..

Man börjar fundera på livets allmänna jävlighet och så vidare. Vår tid måste vara en av de mer sjuka i vår världshistoria, tv-tablåer och nyhetstidningarnas löpsedlar med sitt ständiga försök att vagga in oss i ett slags vagga av dåligt mörker. Vi ska leva i en värld som är präglad av mord, sjukdommar och mentalsjukdom, det är i alla fall intrycket det ger oss. Musiken vi lyssnar på och filmerna vi ser varslar även de om att vår verklighet är ett slags fult vidunder som flåsande och dreglande häver sitt bukfläsk över vår mun och näsa i ett tappert försök att kväva oss, kväva vår insikt och vår distans till verkligheten som den är.

Världen är förvisso inte underbar, men jag betvivlar att den är ett drogparty där man kidnappats tidigare under dagen för att bindas fast vid en stol medans nerknarkade flummon kastar dart med använda kanyler mot din kropp. Eller vad man nu kan tänkas få för udda mardröm av det hela..

Det tragiska med alltsammans gissar jag att de som skriver allt, må det vara tidningar, musik, manus eller whatever är minst, eller om möjligt Mer uttråkade än vad vi andra är. Inhysta i vad deras egen 1350 grammare kan koka ihop för sjukt. Världen är inte en hemsk och mörk plats, det är en trist och förbannat uttjatad uteplats där ingen egentligen vill vara men lik förbannat måste..

Fable

Jag verkar ha fått en liten förkärlek för att skriva om mina tidiagre år.. Om hur jag varit och hur jag gjort för att ta mig genom vardagen..

Mörker.. Det första du ser när du öppnar ögonen är en stor svart kappa som omsveper hela din kropp, din själ, du tror att du kommer drunka i det. Att det kommer att döda dig, tills du inser att det är en vintermorgon precis som alla andra du varit med om, kylan som gnager dig i tårna och alltid lyckas krypa ner under täcket med dig hur väl du än bäddat ner dig. Fast.. det är inte som alla andra mornar, strömmen har gått i kvarteret, annars brukar jag möta världen varje morgon med ett guldaskigt sken från gatlycktorna som desperat försöker lysa upp en kall och frusen värld.
Det är den här tiden jag älskar mest av allt under dagens lopp, stunden mellan vaka och sömn, den kommer två gånger om dan, men varar bara några minuter. På morgonen innan man minns vem man är, innan alla minnen kryper fram ur skuggorna. Natten när man lägger sig ner med allt gammalt och nytt bagage man släpat med sig under dagens lopp, allt försvinner iväg i den där sista tiden. Jag känner mig nästan mänsklig, inte samma koli, samma väggupp eller felpostat brev som bara gör livet besvärligt för andra. Täcket åker upp ännu en liten bit över huvudet, jag minns vem jag är och vill inte vara kvar. Jag vill bara försvinna in till min fristad, det värld där jag existerar mer än jag gör i den här verkligheten. Jag ruskar bort alla tankar och öppnar dörren. Det första jag ser när jag korsar gränsen är stjärnorna, sen kommer bergen, snötäckta bergstoppar i ett öde landskap. Vinden blåser i mitt hår och jag hör musik och sång och ser skenet av en lägereld där nere. Jag börjar klättra ner för den klippa jag stått, beger mig ner mot ljuset och sången för att undersöka. En ensam färdman ute i ett ingenmansland kan vara antingen en välkommen överraskning eller ett oväntat irritationsmoment. Det är väntan och hoppet som gör resan intressant, är det här jag ska uppleva mitt äventyr eller väntar det någon annanstanns? En värld som styrs utan oskrivna lagar styrs av möjligheterna, av hoppet och längtan. Jag försöker ta första steget och ställer ner min packsäck och ska just till att sätta mig ner.. Jag slits ut ur min värld av en todörnsröst mitt i intet ”Men Andreas! Ligger du och sover än? Du ska ju till skolan snart, he upp dig och gör dig klar!”. Kappan av mörker har försvunnit och nu ersatts av en glödlampa som bitskt grinar mig i ansiktet. Med en lång suck forcerar jag kroppen till att sätta sig upp, jag är fortfarande delvis kvar i den andra världen och kan inte kontrollera mig fullt ut. Så börjar dagen.

Mordreds song

Besvara dessa frågor enbart med låttitlarna från en och samma artist. Undvik att upprepa en låttitel.

Blind Guardian.

Är du kvinna eller man?: The Wizard
Beskriv dig själv: Somewhere Far beyond
Vad tycker du om dig själv?:  Traveler in time
Beskriv var du bor för tillfället:  A dark passage
Om du kunde åka någonstans, var skulle du åka? To France
Favoritfärdmedel: Altair 4
Din bästa vän är:  By the gates of Moria
Din favoritfärg är:  Ashes to Ashes
Hur är vädret?: Run for the Night
Favorittid på dagen:  Nightfall in middle earth
Om ditt liv var en tv-serie vad skulle den då heta?:  Follow the Blind
Vad är livet för dig?:  A past and Future secret
Det bästa rådet du kan ge?  Sadly sings destiny
Om du fick byta namn, vad skulle du heta då?:  Barbara Ann
Favoritmat:   Majesty
Dagens tanke:  Immaginations from the other side
Hur skulle du vilja dö?:  Lost in the twillight hall
Din själs nuvarande tillstånd:  And then there was silence

Felen du kan leva med:  Don't break the circle

Ditt motto: I'm Alive

to cold to shiver

Sitter och väntar på att samåkningsgänget från jobbet ska ringa.

Jobbar bara två dar den här veckan, Amanda har varit här sen i måndags och det känns förvisso lite visset att lämna henne ensam här hemma. Men hon klarar sig nog ändå ;P Det har varit en så skön vecka, har bara gått runt och kännt mig lugn och bra. Hoppas att lugnet sitter i. Ska gå och väcka amanda nu och säga att jag ska fara. Ha det

Just nu vet jag inte hur jag mår.. Amanda ville "Ta en paus" En av de mer hemska saker man kan säga till mig i ett förhållande.. även om jag vet att det sällan är så allvarligt som jag intalar mig.. Det är svårt att inte bli som man blir när man är förälskad.. Kan ju bara utgå ifrån mig själv där men, jag blir ju en helt annan människa, vill pyssla om, ta hand om, gulla med, vara sådär sötsliskig som jag egentligen hatar att folk är men bara inte kan rå för att jag blir själv.. Allt känns så bökigt.. fick stämpeln Mesig och/eller omanlig idag bara för att jag blir sån.. vilket jag tycker är en jävligt utsvängd version av mig själv som inte stämmer in någon stanns. Förutom kanske i manligheten till följd av min överkänslighet. Men ändå.. Det känns bara tungt och fel allt.. Så mycket dåligt sas tidigare, och bara ett par timmar senare kändes det som att det bara var något jag föreställt mig.. Det känns som att jag spelar för mycket, fantiserar och rubriserar historier som inte har hänt fastän jag vet att de är mer påtagliga än mycket annat.. Jag känner mig så förvirrad ikväll.. vet inte vad jag ska göra av mina känslor, bara låta dem vara precis som de är eller om jag ska försöka lägga locket på.. en taktik som aldrig funkat förr, lägger jag väl locket på känner jag ingenting alls och ger en helt motsatt effekt än jag tänkt.. Ursh.. Livets allmänna jävlighet antar jag..